När det gäller vägvältar är det nödvändigt att ge en kort introduktion till utvecklingen av packningsteknik. Redan i forntida tider använde man boskapens hovar och fötter för att trampa, knåda och packa jorden för att behandla grunden till hus, kompakta dammar och flodstränder. Före mitten av-19th århundradet förlitade sig västerländsk vägteknik huvudsakligen på grusbeläggning, och packning förlitade sig främst på naturlig rullning av fordon. Det var inte förrän uppfinningen av stenvalsen 1858 som utvecklingen av grusbeläggning främjades, och användningen av hästdragna vältar för packning uppstod gradvis. Detta är den tidigaste prototypen av vägvältar. År 1860 dök ångvältar upp i Frankrike, vilket ytterligare främjade och förbättrade konstruktionstekniken och kvaliteten på grusbeläggningar, vilket påskyndade framstegen. I början av 1900-talet var det allmänt erkänt att grusbeläggning var den bästa beläggningen på den tiden och marknadsfördes globalt. Konceptet packning blev så småningom känt för människor och vägvältar dök också upp på olika vägbyggen. I mitten av-19th århundradet gav uppfinningen av förbränningsmotorer stor vitalitet till utvecklingen av packningsutrustning. Den första förbränningsmotordrivna välten föddes i början av 1900-talet. Därefter dök däckrullen upp, och fårfotsrullen och den lätta hjulrullen tillverkades nästan samtidigt. Människor har studerat komprimeringseffekten av den statiska rullen och tror att ökad vikt kan öka dess linjetryck och därigenom förbättra komprimeringseffekten. Så under en lång tid ägnade människor sig åt att utveckla vältar med stora tonnage, med den största däckvalsen som vägde över 200 ton. Men under denna period återspeglades förändringarna i rullarna främst i förbättringar i kraft och utseende.
